Tre dagar på hästryggen på Ridleder Tiveden

Ridreportage av Ewa Pettersson, Fellingsbro. Juli 2014

Vi anlände till Kopparhult några dagar innan vi skulle rida ut på Ridleder Tiveden. Mina hästar Parry Hotter  13 år och Kevas Nova 5 år installerades i Monica Bergerstedts vackra hage med utsikt över sjön Unden.

Måndagen den 7 juli klockan nio började vi sadla hästarna. Logi med frukost, lunch och middag till oss ryttare samt hage med vatten och grovfoder var redan bokat på Skagagården i Skaga samt på Fårgården Åsebol. Kartan var granskad och rutten bestämd. Vi skulle rida i tre dagar och bli hämtade på onsdagen den 9 juli i Västansjö. Från början var det tänkt att vi skulle rida Unden runt på tre dagar. Det kunde vi gjort om inte mitt ridsällskap var en mycket ovan ryttare. Han hade provridit min Nova bara tjugo minuter för att testa hur det var att sitta på hästryggen. En mycket modig (kanske dumdristig man?) som lovat bli mitt ridsällskap. Har i flera år drömt om att rida Unden runt men inte fått tag i någon mer intresserad medryttare. Så nu är det nog dags för en närmare presentation också:

Jag heter Ewa och fyllde 65 tisdagen den 8 juli. Kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira födelsedagen än på hästryggen.  Har ridit sedan jag var 7 år och min morfar tog med mig till Motala ridskola. Därefter har jag haft egen häst sedan jag var 15 år. Med andra ord – lång erfarenhet! Min medryttare Bosse hade då ca 2 timmars livserfarenhet sammanlagt av att sitta på hästryggen. Bosse bor i Kopparhult med sina åtta american wolfdogs. Han är utbildad naturguide och brukar gå olika turer i Tivedens naturreservat med sina hundar. ”Vandra med vargar” heter hans guideturer. Eftersom han är van att vandra men inte att rida så var tanken att vi skulle rida i skritt och då går det ju inte så fort så därför bestämde vi om hämtning den tredje dagen.

Försökte göra packningen lätt, men tyngst var hästarna kraftfoder. Visserligen var tanken att de skulle äta upp den efter vägen. Men när Monica kände på min ryggsäck som jag tänkte ha på ryggen så sa hon att det inte skulle gå. Vi fick därför låna två sadelväskor av henne. Med facit i hand var det verkligen tur. Hade försökt att göra packningen så lätt som möjligt. Hästarna hade grimmorna på sig och vi hade grimskaften knutna runt magen. Inga extrakläder, inte ens en regnrock, däremot saft och vatten samt några smörgåsar och en termos med kaffe. Men klok blir man av erfarenheten. Tog inte ens med en tandborste och det var det som saknades mest. Man undrar: Vad väger en tandborste?

De första tre timmarna red Anna (Bosses hundvakt) tillsammans med mig. Bosse och Monica mötte upp i Håviken och Bosse lyckades med Monicas hjälp ta sig upp på hästryggen. Först red Bosse på Parry men dessa två herrar kommer inte så bra överens och vi bytte hästar. Bosse lyckades ta sig upp på Novas rygg istället (och det är en bedrift för hon är 164 cm hög). Sedan gick allt som smort. Nova gick försiktigt med Bosse på ryggen. Hon gick och gick och bakifrån sett var hon som en Duracellkanin. Hon bara gick och gick. Visst stötte vi på utmaningar som den smala träbron över ett djupt dike. Den var dessutom böjd uppåt och hade staket på båda sidor. När hästarna fick se den så tvärstannade de och frustade. Parry påstod att han aldrig tänkte gå över en sådan bro och Nova var ändå räddare (fast i vanliga fall är hon nog mest kavat om det inte gäller vatten). Jag gick av Parry och med lite lock och pock så följde han mig över bron och sedan gick Nova efter. Det var inte svårt att hitta för det var väl skyltat med ”Ridled Tiveden” och en pil som pekade åt rätt håll. Trots detta lyckades vi förstås missa en och annan skylt och fick ibland vända tillbaka för att komma rätt. Naturen var imponerande, branta backar, smala stigar och härliga skogsvägar. Hästarna tyckte det var roligt, men det var varmt och en hel del bromsar (jättestora randiga saker).

När vi nådde Skagagården efter två pauser och totalt sex timmar på hästryggen för mig och tre timmar för Bosse, var klockan 16.15 och hästarna var blöta av svett. Själv var jag beredd att ge ett kungarike för något att dricka. Jag beklagade att jag inte tänkt på att ta med en vanlig tvättsvamp så vi kunnat svampa hästarna med kallt vatten. (Vad väger en tvättsvamp?). Men klockan åtta bröt ett oväder med åska och störtregn ut, så då blev de tvättade! Då hade Bosse och jag ätit en härlig middag och vilade ut i gäststugan. Tur för oss, för vi hade ju inga regnkläder med oss.

På Skagagården uppstod ett problem. Vi hade förbokat helinackordering för oss och hästarna. Det skulle alltså finnas bra bete i hagen men det fanns bara lite blåbärsris. Det duger inte som föda efter sex timmars promenad backe upp och backe ner med ryttare och packning på ryggen. Där hade gått norska hästar i fyra dagar och ätit allt som gick att äta. Det hela löste sig efter ett telefonsamtal med Monica som ordnade så att personal kom med hö i säckar. Vi blev alla väldigt glada, särskilt hästarna!

Efter en god natts sömn fick både vi och hästarna frukost på Skagagården. Lunchen (frusna grillade kycklinglår) var lagom tinade efter två timmar på hästryggen. Till det fick vi smörgåsar, dricka och kaffe. Hästarna fick äpplen. (Tack Monica för att vi fick låna packväskorna)! Glada och nöjda styrde vi kosan mot Åsebol fårgård. Men lite oroade för att där skulle förutom många hundra får även finnas kor. (Parry Hotter är inte rädd för något, tror jag, förutom kossor och crossmopeder på motorcrossbanan hemma).

Frukost på Skagagården.

Efter fyra timmars ridning närmade vi oss Fårgården Åsebol. Vi hade lyckats passera en jättehage med köttdjur, trots Parrys ko-skräck. De var långt borta så han såg dem inte, men kände lukten och tittade misstänksamt på staketet. 200 m från gården blev det tvärstopp för där var en hage med trettio kvigor som stod i samlad trupp vid staketet och tittade intresserat på oss. Parrys hjärta började bulta våldsamt och han tvärstannade och frustade av skräck. Jag tog fram telefonen och ringde fårgården för att fråga om det fanns någon omväg runt kvigorna. Fick till svar att den omvägen var 8 km lång, men ägaren skickade sitt barnbarn för att mota bort kvigorna från vägen så vi lyckades verkligen ta oss förbi. Efter att ha duschat hästarna och släppt dem i hagen fick vi en härlig middag och kunde sen avsluta kvällen i en badtunna med +42 grader. Sen sov vi gott i gäststugan!

Så var det dags för sista delen och sista dagen på ridturen runt sjön Unden i Tiveden. Onsdag den 9 juli: Glada och nöjda på alla sätt lämnade vi Åsebol Fårgård för att rida sista sträckan. Visserligen var jag lite orolig för eventuella kor efter vägen. (Måste nog köpa några kalvar så Parry Hotter får vänja sig). Det var så jag gjorde för att vänja honom med får. Förut hade han "fårskräck" men numera går hans gamla tackor Märta och Bärta och betar i hagen hos Kenta i Stora Mellösa). Vi hade också ytterligare ett hinder att klara som vi visste om. Under året har sju jättestora vindkraftverk byggts precis där ridled Tividen går fram. Ingen har ridit förbi dessa före oss så de ridledsansvariga var ivriga att få höra hur det skulle gå att komma förbi dessa.

Första etappen gick på landsvägen förbi stora hagar där det borde gå kor och beta, men som tur var såg vi inte till några. Sedan vi svängt av och följt en skogsväg ganska långt fick vi ta av in i skogen. Det blev snart mycket svårt eftersom vi inte kunde hitta en enda pil med Ridled Tiveden. Vi försökte åt alla håll men där var bara långt gräs med grenar insnärjda. Det var inte möjligt att ta sig fram. Vi fick rida tillbaka och följa vägen. Tur vi hade karta! Ridleden skulle följa vägen och efter ett antal kilometer hittade vi en ridledskylt och kunde konstatera att vi var på rätt väg. Efter en rejäl paus fortsatte vi och började så småningom närma oss de stora vindsnurrorna. Jag ångrade att jag inte tänkt på att sätta bomull i öronen på hästarna, men där vi befann oss fanns ingen att tillgå utan vi måste fortsätta framåt. Hästarna lyfte på blicken och kollade de stora vingarna som rörde sig majestätiskt med ett vinande ljud. Man hade byggt en ny väg för att kunna köra bil till alla snurrorna. Vägen var belagd med vita stenar och eftersom solen sken så skapade vingarna stora skuggor som rörde sig över vägen. Jag undrade naturligtvis hur detta skulle gå men ridleden korsade bara vägen och vi kunde snart fortsätta i skogen efter att ha passerat alla vindkraftverk utan problem.

Slutligen nådde vi vår upphämtningsplats efter tre timmar på hästryggen. Vi blev hämtade med bils och min transport och hästarna klev på utan problem! Fast Bosse tyckte att det var väl ”attan att vi inte ridit runt hela sjön Unden, nu när vi ändå var på gång”! Men jag tror jag lovade honom att det ska vi göra nästa år istället, fast å andra sidan kanske vi tar en annan ridled då. Ridled Tiveden ska vara 30 mil lång så det finns lite att välja på! Är det någon som vill följa med så hör av er till mig! Det vore roligt om vi var flera!